Färgerna som satt i husen innan plasten kom: vad limfärg, kalkfärg, äggoljetempera och linoljefärg är, hur de ser ut och känns jämfört med moderna färger, var de passar och var de inte gör det, hur de stryks och underhålls, vad som gäller när de ska målas över och när de är det rätta valet i ett gammalt hus

Uppdaterad 11 september 2026 · Målare Stockholm

Fram till femtiotalet målades tak med limfärg, väggar med limfärg eller kalkfärg, snickerier med linoljefärg och finare ytor med äggoljetempera. Färgerna gjordes av krita, lim, kalk, pigment, ägg och linolja, och de gav ytor som andas, som åldras vackert och som ser ut på ett sätt plastfärger inte kan efterlikna. De finns fortfarande, används av dem som renoverar gamla hus med omsorg och kräver att målaren vet hur de fungerar.

Här går vi igenom de fyra färgtyperna, hur de ser ut och känns, var de passar, hur de stryks, hur de underhålls och hur de förhåller sig till modern färg.

Limfärg

Limfärg är krita och pigment bundet med ett cellulosa- eller animaliskt lim, utrört i vatten. Den ger en helmatt, sammetslen yta med ett djup som ingen modern takfärg har, och den är den ursprungliga takfärgen i nästan alla hus från före 1950. Den tål inte vatten – ett fuktigt finger tar med sig färg – och inte avtorkning, och den ska därför sitta i tak och på väggar som ingen rör. Den stryks med bred pensel i ett tunt lager, våt i våt, och ny limfärg kan läggas på gammal efter tvätt. Vill man byta till modern färg måste limfärgen tvättas bort helt.

Kalkfärg

Kalkfärg är släckt kalk, vatten och kalkäkta pigment, och den binder genom att kalken reagerar med luftens koldioxid och blir till sten. Den används på putsade väggar och murverk, inomhus och utomhus, och ger en levande, lätt skiftande yta som andas och som är naturligt mögelhämmande. Den fäster bara på mineraliska underlag – puts, betong, tegel – inte på gips, trä eller gammal plastfärg. Den stryks tunt i flera lager med kalkborste, och färgen mörknar när den torkar. En kalkmålad vägg underhålls med ny kalkfärg, och den tål inte tvätt.

Linoljefärg

Linoljefärg är pigment rivet i kokt linolja, ibland med lite lösningsmedel. Den är snickerifärgen i alla hus fram till sjuttiotalet: dörrar, foder, fönster, paneler. Den tränger in i träet, rör sig med det, gulnar något i mörker och bleks tillbaka i ljus, och den åldras genom att krita på ytan i stället för att spricka och släppa. Den stryks tunt i två till tre lager med torktid på ett dygn eller mer mellan varje. Den underhålls med linoljebaserad rengöring och en ny tunn strykning vart tionde till femtonde år, och den kan alltid målas om med ny linoljefärg efter tvätt och lätt slipning.

Äggoljetempera

Äggoljetempera är pigment bundet med en emulsion av ägg, linolja och vatten. Den ger en matt till sidenmatt yta med ett djup som liknar linoljefärgens men torkar på timmar, luktar mindre och kan tvättas lätt när den härdat. Den används på väggar, snickerier och möbler i äldre hus där man vill ha en traditionell yta utan linoljefärgens torktid, och den bryts i alla kulörer. Den stryks med pensel i tunna lager och slätas ut; den är känslig för för tjock strykning, som spricker. Den kräver en vana målare.

Var de passar och hur de möter modern färg

Limfärg i tak i sekelskiftesvåningar och äldre hus, där den redan finns. Kalkfärg på putsade väggar i gamla stenhus och källare. Linoljefärg på snickerier och fönster som har linoljefärg i botten, och på nya snickerier i gamla hus. Äggoljetempera på väggar och snickerier där en traditionell yta önskas utan linoljans torktid. Ingen av dem i badrum eller kök där ytorna ska tvättas. Modern färg på traditionell: bara efter att den traditionella tvättats bort eller spärrats – och det motsatta, traditionell färg på modern, fungerar inte alls. Vi provar underlaget innan vi föreslår vilken färg som kan läggas på det.

Traditionella färger

Så ser det ut i Stockholm

Vanliga frågor